Archive for september, 2012

Kvinnopartaj ritar.

september 30, 2012

Som vilket gäng av kvinnor som helst har vi alla våra supertalanger. Vi behöver inte gå in i detalj på vem som kan få knappt lagliga pojkar att falla som furor och vem som kan knäcka pinnar med stjärtmusklerna, men de finns där ändå. Talangerna.

Och vida känt är det väl att en av oss är en hejare på att rita? Att hon har ett kärleksförhållande med pennan?

ImageImageImage

 

 

Denna någon är inte jag. 

/Betty

#prataomdet

september 30, 2012

Vad hände på KP Gbg?

Vem vill ni ligga med i Kvinnopartaj

september 29, 2012

Siv?
Kerstin?
Betty?
Carina?
Sessan?
Maggan?

Do tell!

Parjattarna undrar om kjolen är för kort?

september 29, 2012

20120929-230504.jpg

Sessan kan ju pulla off vadsomhelst, men har jag tagit mig vatten över huvudet med denna urringning?

september 29, 2012

20120929-194811.jpg

Taking it outside

september 29, 2012
image

Betty får stryyyk ...

Vi har verkligen uppriktiga avsikter att gå ut ikväll och träffa er allihop. Det har vi. Vi ska bara reda ut ett par saker först. Kyss, Mags

Just sayin’

september 28, 2012

20120928-222032.jpg

KP GBG BABY

september 28, 2012

SÅ. JÄLLA. PEPP.

20120928-110457.jpg

Förutsättningar shmörutsättningar

september 27, 2012

Det här segdragna jiddret om att män och kvinnors hjärnor (eventuellt) funkar olika. Vaffanereom?

I ena ringhörnan står några farbröder och menar att de genetiska förutsättningarna ska fungera som ett frikort från diverse aktiviteter och i den andra står det quinnor och säger att vi är på pricken precis lika och om man tittar snabbt och snurrar samtidigt så ser manslemmen faktiskt preziiiz ut som en fetta. Vi har bara LÄRT oss att det heter något annat.

Vad ska de med informationen de försöker tjafsa fram? Jag förstår verkligen inte.

Att så envetet förneka biologiska skillnader blir ju jättepino om man sen forskar på skiten och det visar sig vara en viss MEDFÖDD skillnad i hjärnans funktioner. Nej du Beda, du byggde hela ditt resonemang på felaktiga grunder. Din tid i huset är slut, kom ska vi titta en video med säsongens highlights innan du skamset och hulkande får svansa härifrån.

Och att så envetet dra biologikortet blir ju jättepino om man sen tittar närmare på forskningresultaten och ser att variationerna inom gruppen är betydligt större än de mellan grupperna. Det vill säga att om det nu visar sig att kvinnor är bättre än män på att köra kast med liten dvärghamster så betyder det i praktiken att de två som kastar längst är kvinnor och de två som inte alls får iväg hamstern är män. ALLA ANDRA ÄR PRECIS LIKA SKILLADE SOM EN MOTSVARANDE PART MED ANNAT KÖN.

Så återigen, vad ska vi med den informationen till? I vardagslivet har vi alla olika lätt för olika saker och det enda vi kan göra för att kompensera en såväl medfödd brist på talang som bristande erfarenhet och träning med att kämpa hårdare.

Jag har bra lokalsinne men min man får skriva upp vägbeskrivningarna flera gånger, Sessans snubbe har fotografiskt minne men hon själv har färgkodade post-its i badrummet för att hålla intimhygienen på en någotsånär acceptabel nivå.

Jaha, så män har i regel lite svårare att bonda med småknytt än vad nyförlösta hormonöversköljda kvinnor har? Vad bra att vi har det så förspänt att män att kompensera detta genom att tillbringa mycket tid med lillkörven och på så sätt kompensera morsans tjyvstart. Till sammanhanget hör ju ändå att det småbarnsliv som är den ena kvinnans fröjd och glädje är den andras lilla helvete.

Det är ju så med allt! Jag behöver läsa samma kapitel tre gånger för att haja något men inte fan kan jag använda min sega hjärna som handikapp inför tenta. Det är bara att skippa tv:n och börja om igen.

Rättvist är det kanske inte i en snävt avgränsad kontext, men det kortet är väl ändå reserverat för kränkta småsyskon i förskoleåldern?

So long, Siv

Tokmässa

september 26, 2012

Asså vad heter Sköteborgs motsvarighet till Anchor?

Det måste vara lite smutsigt, inte så ängsligt eller svårhånglat. Ia kommer du dit? Var bor Grillfest och varför har jag INGENTING att ha på mig?

Om svar anhålles. Foto med vägbeskrivning = +.

So long, Siv

Let the games begin!

september 26, 2012

Peppen inför helgens debacle, also known as Kvinnopartaj Gbg, är enorm. Fast mest på insidan. På utsidan har vi fortfarande barn och makar och snubbar och ex och jobb och förrymda kollegor som ställer till vardagen för oss. Ingen vet ifall Sessan lyckats boka biljett än. Ingen vet ifall knarket är beställt eller om vi får nöja oss med fulsprit. Ingen vet någonting. 

Detta vet vi ändå: jag, den blyga och timida i gänget, har fått uppdraget (eller tog det från Sessan rättare sagt) att planera Skattjakt 2.0 

Eftersom vi öppnade upp för requests sist så tänker vi inte fega ur den här gången heller. Något ni vill se/höra/drömma om? Vad ska vi utsätta oss och andra för? Kommentarfältet är öppet för er och endast er, några kommentarfältsherrar tillåter vi icke. 

Sätt igång! Låt idéerna spruta!

Var så goda. 

Inteskaväljag

september 24, 2012

Här har ni nån som har fattat det mesta: Magdalena Nordin dissekerar tjejen-på-elskåpet-kulturen på ett skitbra sätt. Gud vad jag håller med.

Exempel från verkligheten: Jag hade femma/MVG i bild från 8:an till 3:an, fick t.o.m. stipendium på gymnasiet. Var en erkänt duktig tecknare bland jämnåriga. Och ändå föresvävade det mig aldrig att jag faktiskt kunde fortsätta teckna, försöka göra nåt av det, skriva en jävla berättelse och rita den. Åh, jag kan bli så förbannad på mig själv att jag typ vill rispa mig med ett gem eller nåt.

Ta sen en kille som kanske fick högsta betyg en enda gång under samma tidsperiod. Fucking Picasso! Guuud så himla himla bra liksom, har ni sett? Det var han som målade dragracing-bilen på väggmålningen nere vid träslöjden. (Jag målade älvdrottningen, men vem bryr sig?) Sen tar killen studenten, börjar plugga, kanske nåt konstnärligt, vad vet jag … och innan man vet ordet av har han blivit typ Mats Jonsson, och dränker världen i sina jävla urtråkiga självbiografiska graphic novels som handlar om hur det var att bo i Umeå på 90-talet och ha glasögon. Inte nog med att hela historien är tråkigare än telefonkatalogen, bilderna är dessutom så jävla jävelfula att man bara vill riva ut ögonen och klia sig i cortex. Som Jockum Nordström. Men det är ju så FURT!!!

Jag har blivit helt emot att ge killar höga betyg i nånting. Sluta uppmuntra dom. Förresten kan ni sluta ge tjejer höga betyg också, för vi vet ju uppenbarligen inte vad vi ska göra med dem.

Dra åt skogen allihop. /Maggan

PS: Det är alltså inte tjejen i den här bloggen som har skrivit inlägget i den andra bloggen. Maggan är bara ett väldigt bra alias. Och ett riktigt namn för vissa. DS.

Ica-kuriren skulle nog passa Sveriges kvinnliga Filip och Fredrik

september 22, 2012

Det söta i att min man fortrarande är på det förundrade stadiet med tankar som : ”men…men hennes man gör TV-spel och själv går hon hemma och ammar…men men alltså” och sen när man klappat klart på huvudet så tror han att Cissi Wallin är Cissi Elvin. OK att båda är rätt humorlösa och blonda(?) men sen tar väl likheterna slut rätt fort?

 

/Sessan

 

 

Come play with us

september 19, 2012

Att KP är en kraft, ett väsen och ett öde man inte konsekvenslöst fuckar med vet vi parjattar.

Osäkert dock om allmänheten fattat?

Vill för att bevisa och etablera denna sanning visa upp dessa sköna porträttbilder av Kerstin och moi. Födda i olika delar av landet, ovetandes om varandras existens vandrade vi med varsina plastiga glasögonbågar.

Tills KP frälste och gjorde oss hela.

… nothing pure or untouched …

september 18, 2012

Image

Alltså sån här skit. Jag blir så förbannad att jag vill slå någon.

Nu måste vi prata om en sak, för jag har varit så arg på detta så länge. Jag ska försöka hålla mig sansad, men bear with me om jag tappar tålamodet.

Det finns en manual för hur du som våldtäktsoffer ska förhålla dig till din våldtäkt. Det finns en vedertagen bild som prånglas ut via populärkultur, skräpmedia och andra kanaler som påverkar oss. Gråtduscha, skrubba dig ren (förgäves), förvandlas till en hålögd vålnad som aldrig mer kan njuta av sex eller lita på en annan människa, som skäms och lider och plågas livet ut och aldrig någonsin berättar något heller (obs viktigt) för det är så fasansfullt och skamligt det som har hänt en. Du är damaged goods. Våga inte tro något annat.

Det är alltså inte sant. Det är en fet jävla myt.

Den här stereotypen, som framför allt främjas av folk som aldrig har blivit våldtagna själva, eller har en jävla aning om hur det kan upplevas (som författaren till texten ovan), gör så satans mycket skada. Bland kvinnor i åldrarna 16-79 vågar 24% inte röra sig fritt på gator och torg, samtidigt som det är 1,2% som faktiskt har blivit utsatta för sexualbrott överhuvudtaget (andelen som utsatts för en överfallsvåldtäkt är alltså jättejätteliten). Motsatta siffror för män är 6% som är rädda för att gå ut, och 0,3% som utsatts för sexualbrott.

JA, det finns en solklar diskrepans när det gäller vilka som våldtas. Märta Tikkanen hade en poäng. Men kom igen – 24% av Sveriges kvinnor vågar inte gå ut när det är mörkt! Och varför? För att sensationslystna författare, filmskapare och journalister har fått oss att tro att det är det absolut värsta som kan hända dig.

Det är det inte. Jag talar av egen erfarenhet, och utifrån andras. Ja, jag har själv blivit våldtagen och likaså två andra kvinnor jag känner. Den ena tvingades till samlag av sin partner under hela tiden de var tillsammans, den andra vräktes omkull i en buske av en främling, på väg hem från en fest. Själv befann jag mig i en lägenhet i Barcelona 1999, tillsammans med en man som inte lät mig gå om jag inte hade sex med honom. Jag blev förbannad, insåg att jag inte hade så mycket att välja på, lät mig bli påsatt (under protest), svor död och förbannelse och impotens och testikelcancer över hela honom och stormade därifrån efteråt. Mina väninnor polisanmälde, och vann båda två.

Det är tre varianter på det som i svensk lagstiftning kallas våldtäkt. Jag tänker inte gradera våra upplevelser (eller någon annans). Men jag tänker inte heller gå med på att bli degraderad till den här svårt traumatiserade stackars spillran till människa som aldrig mer kan vara naken med en man. Ingen av oss tre fick sin sexualitet uppfuckad. Vi har en hel drös med barn allihop, är gifta och lever lyckliga med våra män.

Jag har aldrig känt mig speciellt intresserad av att prata om min våldtäkt med någon, framför allt för att jag gärna vill slippa folks reaktioner. Det är väldigt få som kan höra meningen ”jag blev våldtagen” utan att bli illa till mods. Det är INTE för att jag skäms eller vill glömma alltihop. Jag har inga problem med att prata om min vestibulit heller, eller mina fem missfall, men ärligt talat finns det oftast trevligare saker att diskutera.

Innan jag satte mig ner för att skriva det här inlägget smsade jag till Sessan, som är den som upplevt en överfallsvåldtäkt. Jag skrev en snabb sammanfattning av min idé till inlägget, och avslutade med att kolla om hon kände att det var ok om jag använde henne som exempel, givetvis utan att nämna namn. Fick till svar: ”Jag kräver namn. Har länge tänkt blogga om just min våldtäkt men inte hunnit. Säg till om du undrar något.” 

Jag älskar Sessan.

Åh, jag har så mycket mer att säga om det här, men inlägget är redan på tok för långt och dessutom rätt illa skrivet, så jag sparar det till kommentarsfälten tror jag. Säger som Sessan: säg till om du undrar något.

/Maggan

Det jag beskriver här gäller självfallet inte för alla våldtäktsoffer, och jag är inte ute efter att ersätta en norm med en annan, eller att förminska någon annans upplevelser. Vi är alla olika och handskas med våra egna erfarenheter på olika sätt. Min avsikt är inte att skuldbelägga någon som känner sig precis så kränkt, nedsolkad och fördärvad som schablonbilden gör gällande. Våldtäkt är ett jävligt ondsint brott, oavsett vem som utsätts eller på vilket sätt, full stop.

 

Om gud vill

september 17, 2012

Det är inte bara ett tröjtryck. Hade jag haft någon som helst pondus hade jag kallat det en order. Nu bara ett litet förslag, om ingen misstycker eller jag vet inte och så blev allt svart?

Att gå runt och osa sex räcker tydligen inte längre. Som tacofestens antites finner vi the life of Siv – en en tragikomisk dagsåpa av plugg, hårborttagning, jobb, andas i fyrkant och utfodring av flockmedlemmar. Kryddat med en och annan ”SIVAN! Nog fan kan du hantera en klysma Stesolid?!”.

Att det ska vara så svårt att säga nej. Eller åtminstone ”jag har ingen medicinsk utbildning….”

Ni som läst Fallet Thomas Quick förstår att en klysma lugnande kan vara så mycket mer än en oskyldig tub i pruppen.

Jaja. En seriemördare hit eller dit har väl ingen dött av.

Någon som har ett gulligt djurklipp över?

So long, Siv

vad har ni för diagnoser?

september 17, 2012

Alltså det är så in i hellsingland jobbigt att inte äta de mediciner man behöver äta. Helst skulle jag vilja ha ritalin, men eftersom jag skjutit upp min utredning (symtom på sjukdomen) så får ajg nöja mig med någonting sopm heter Voxra fast nu har jag inte tagit på några dagar för jag har glömt att ringa efter nya osv.

Jag gör mig nu osams med halva Sverige pga detta.Muckar och provocerar på twitter,är lite ”för ärlig” i skolan och säger vad jag tänker på facebook (har blivit blockad av en kille efter 20 minuters konversation)Fatta hur många ovänner jag har skaffat mig genom årens gång.

Tack gode gode GUD för medicin.

Vad har ni för diagnoser?

/Sessan

Viktiga samtalsämnen.

september 13, 2012

Ni kanske inte visste det här, för ni kanske bor under en sten eller är nya läsare, men om två veckor sammanstrålar vi alla för KP Göteborg. Ni kanske inte heller visste det här, men vi ägnar rätt stor tid åt att diskutera vem som är vem ifall vi vore Spice girls. För att ära dessa två saker tänkte jag bjuda på en scen som rätt bra visar varför vi allihop på något sätt identifierar oss med dessa episka artister.

KP Göteborg. Två veckor kvar.
Ingens kjol kommer vara FÖR kort.

/Betty. Eller Ginger? Eller Baby? Eller SCARY?!

Min nya hobby, del 2

september 12, 2012

ImageImageImageImageImageImageImage

/Betty

Regurgitation

september 11, 2012

Ja, det börjar väl bli ganska uppenbart att ingen av oss parjats har tid/ork/lust/motivation att tänka några egna tankar just nu och för en tid framöver (jo Betty, hon tänker tillräckligt för sex, men det lilla livet ska väl få lov att sova nån gång ibland också??).

Därför: det blir återkräkt mat ett tag nu. Länkar från läsare och vänner, länkar som leder till andras jätteroliga tankar och bilder, och länkar till sånt som ni kan bli förbannade över (för vi orkar liksom inte ens med det).

Tänk gärna på oss som Mamma Havstrut, som ur näbben hostar fram gårdagens makrillmos, rakt ner i krävan på lille Baby Havstrut. Det ser inte skitroligt ut, men det mättar.

Förresten, jag tar tillbaka. DET HÄR ser faktiskt skitroligt ut. Så jävla skitroligt att Fjösbok fick spader och bannade bilden. Nämen det får man ju förstå, så kul får man faktiskt inte ha med ett par kvinnobröst och årets sista insjödopp, hur skulle det se ut om alla som hängde på FB tog och postade bilder på sina tyngdlagstrotsande taxöron bara hursomhelst. Det skulle ju bli … anarki! Dekadens! Och annat förkastligt!

Himla välskriven matblogg också. Jaa som ni hör så haglar tipsen på vad ni kan läsa i väntan på att vi parjattar slutar gnälla och börjar leverera.

Bis später, tschüss! /Mags

A taste of your own medicine

september 11, 2012

Log så fånigt åt detta att jag känner mig nödgad att lyfta upp Emmas länk ur kommentarsfältet.

“Doctor,” said Sacha, “Can you give me your assurance that this injection won’t harm my children?”

So long, Siv

konstapel Sessan

september 10, 2012

Jag ska ju utbilda mig till sjuksköterska. Men jag drömmer om att bli polis. Jag är besatt av polisen, av poliser, av kriminella, av missbrukare av allt som har med polisen att göra. Jag har affischer med bilder på polisbilar i hela sovrummet.

Känner mig lite som en bisexuell som gillar tjejer lite mer men ska gifta mig med en man.

😦

 

/Sessan

Istället för länkkärlek: url-knull

september 10, 2012

Om du bara läste ett blogginlägg i förra veckan, och det inte var ett av Kvinnopartajs, så hoppas jag att det var detta av Kawa Zolfagary. Fantastiskt! Verkligheten – alltid så himla mycket grövre och mer absurd än vilken av gängliga, ironiska män uppdiktad historia som helst.

#komvux

september 9, 2012

Vatten kokar vid….37 grader?
Vad är homo sapiens?

JAG ORKAR INTE!!!

Men vafan

september 9, 2012

Asså jag försöker lägga upp en film. Ifall ni undrade. Återkommer.

AVSHK

september 8, 2012

Ni har väl inte missat facebookgruppen med det förtjusande namnet ”Alla vi som hatar kvinnopartaj”?

 

Till clem.

september 7, 2012

image

Foto: Josefine Waginder Till Clementine, som trodde…jag vet inte vad hon trodde.

En fredagsvideo för att pigga upp er!

september 7, 2012

Di däringa feministerna borta i Amerrkat verkar vara lite pissed?

 

/Betty

Hur många kalorier bränner hat?

september 5, 2012

Att banta är att hata sig själv. Jag fattar inte varför man pratar så lite om det? Som att det ”bara är att äta mindre, röra sig mer” och så är det okej. Älska din nästa, älska dig själv, men se till att förändra dig. Jo tjena.

För att gå ner i vikt måste du hata dig själv. Bäst resultat får du ifall du verkligen äcklas av dig själv. Du ska helst nypa i varje liten valk, inbillad eller ej, bilring och hängande hud. Slå på låren så de dallrar. Skaka på armarna, granska dubbelhakan och pressa fram celluliter var helst du kan. Då kan du gå ner i vikt.

För jag pratar inte om lite trivselvikt som ramlade på en några dagar efter trettioårsfesten. Jag pratar inte om de där envisa sista tre kilona som sitter fast på rumpan efter tredje ungen. Jag pratar inte om att försöka träna bort sommarens extrakilon som kom som ett brev på posten efter sju veckor av frosseri.

Jag pratar om tjockhet. Om att gå från tjock till normal. Från fet till icke-fet. Från äcklig och ful till mindre äcklig och ful. Då måste du hata dig själv. Ju mer, desto bättre.

Nu kör jag en ”de flesta tjockisar har” här, och vet direkt att alla inte håller med. Sessan kommer säga emot precis varenda liten sak till exempel. Men det är väl klart att det finns undantag från regeln, det skiter jag i. Jag är övertygad om att jag har rätt i det här, så jag kör:

De flesta tjockisar har bättre koll än vilken smal som helst på näringslära, kaloriinnehåll, motionsnytta och så klart viktnedgång. Kan ni energiinnehållet på olika frukter sådär i huvudet? Det kan jag. Vet ni vad som bränner mest kalorier av att jogga och hoppa studsmatta? Jag har full koll. Jag kan göra en uppskattning i huvudet av middagen jag ska äta och vet exakt hur långt jag måste jogga efteråt för att inte gå upp de få hekton jag tappat. För att gå ner i vikt som tjockis måste man utveckla ett ätstört beteende.

De flesta tjockisar har tappat vikt förut. Flera gånger om. De har lyckats gå ner 5, 10, 20, 30 kilo. De vet att det går, om man hatar sig själv och är besatt som en anorektiker av vad man äter. Det går. Men kroppen är ju en jävla fitta och har du en gång bantat och tappat vikt och gått upp och gått ner så är du, för att uttrycka det enkelt, fucked for life. Det som fungerar för människor som inte kämpat större delen av livet med vikten, det fungerar inte för tjockisar. Kroppen kommer ihåg och vill inte släppa ifrån sig en enda fettcell. Det är inte en bortförklaring eller ursäkt, det är rena fakta. ”Ät mindre och motionera mer” är så himla enkelt råd. Synd bara att det inte fungerar. (Läs mer här)

Som sagt, det går. Det är inte fysiskt omöjligt, det är bara jävligt jävligt svårt. För säg att du har 30 kilo att gå ner. Många har mer än så, andra har mindre, men låt oss säga 30 kilo. Låt oss sedan säga att du går ner ett halvt kilo i veckan, vilket inte är varken mycket eller lite utan rätt realistiskt sett över ett längre perspektiv. Det är alltså 60 veckor. Lägg sedan till en platå som kan vara i flera månader, men vi kan vara snälla och säga… två. Vi är uppe i 68 veckor. Det är 17 månader, det vill säga nästan 1.5 år. Och då förutsätter vi att man under denna tid håller sig till sin diet, inte unnar sig en bit tårta på sin födelsedag, inte går på fest och dricker sprit, alltid tackar nej till kakan till kaffet på rasten, inte unnar sig en bakispizza och konstant hatar sig själv, föraktar sin kropp och räknar kalorier (vanligtvis runt 1300 om dagen) och väger maten. (Men motion då? Motion är bra, men all forskning visar rätt entydigt på att det är maten som är lösningen till viktnedgång, framförallt för kvinnor.)

Låter det sunt? Nej.

De flesta tjockisar har någon gång provat på pulverkurer, lchf (håll käften om lchf nu) eller GI. De flesta tjockisar har någon gång provat att kräkas upp maten, för är man bulimiker eller anorektiker är det ju åtminstone SYND om en. Då är man ju inte äcklig, vidrig, lat eller pinsam. Då är man ju sjuk. Jag har för dålig kräkreflex, så jag lyckades aldrig. Jag har haft funderingar på att träna upp den så att jag skulle kunna kräkas upp maten. Det kändes helt ärligt lättare än att väga, räkna, mäta, hata.

Alla dessa positiva uppmaningar gäller inte oss tjockisar. Älska dig själv! Var nöjd med dina kurvor! Jo, jag kan väl vara nöjd. Men i samma sekund som jag nöjer mig och tycker att en svällande rumpa eller bilringar inte är så farligt, då tappar jag motivationen. Varför ska mitt liv vara ett helvete om jag ändå duger? Det håller ju inte ihop rent logiskt. Så tappar man motivationen och känner sig rätt nöjd med sig själv ett tag. Man kanske slutar gå igenom vad man ätit varje kväll när man ska sova. Man kanske inte vaknar varje morgon och ställer sig på vågen det första man gör. Och så går några veckor eller månader tills nästa gång man råkar se sig själv på kort och så rasar allt igen. Eller så hör man en kommentar från någon som tycker att fetton är ju så lata. Eller en välmenande kommentar från en ”oroad” (läs: äcklad) släkting.

Och då börjar det om.

#komvux

september 4, 2012

Förra tisdagen bajsade jag stopp i toaletten på kvällslektionen i engelska.

Ikväll blev det ett litet missförstånd när jag satt och pratade med en klasskompis som sa att hen läste svenska B fast det visade sig att det var svenska för invandrare. Alltså fattar ni hur snurrigt vårt samtal blev?

/Sessan