Don’t you wish your girlfriend had fat like this?

Jag är väl som bekant obekväm i min kropp. Hatar den, skulle man kunna säga för att säga det mycket milt. Vill stympa den medelst motorsåg i mina sämsta stunder, tycker den gör sig rätt bra i rätt sorts kläder i vissa andra. Nåja, nu skulle det här inte bli ännu ett inlägg om att hata sin kropp. Vi går vidare.

Ibland när jag ligger naken i sängen och ser höftens skarpa kurva gentemot midjan, eller de fylliga låren nudda varandra, eller den mjuka magens rundning och de lena ljumskarna… nej vänta, det här skulle ju inte bli en porrnovell. Vi går vidare.

Poängen är: ibland när jag ser mig själv naken så ser jag mig själv som en Zornkulla eller en nakenmålning av en fyllig dam från 1700-talet, och då känner jag mig så jäkla kvinnlig.

Och det är ju så fundamentalt stört att man baxnar. Som att mer fett gör mig till mer kvinna? Som att jag ens någonsin har definierat för mig själv vad jag anser vara kvinnligt? Att vara kvinna? Mitt könsorgan sitter ju där det sitter oavsett midjemått, mina äggstockar existerar helt oavsett hur framträdande nyckelben jag har eller hur stora brösten är och ifall mina lår är feta eller slanka har ju väldigt lite att göra med något annat än vilka kläder jag kommer i eller inte.

Jag drömmer ibland om att bara få existera utan att jämföra och jämställa och analysera min kropp, utseende, min personlighet eller karriär eller egenskaper utifrån det faktum att jag är kvinna. Att jag ens 1) känner mig kvinnligare på grund av mina kurvor och sen 2) måste analysera vad kvinnligt innebär, jämföra med andra bilder av kvinnligt och finna dem likvärdiga är så tradigt att jag dör. Och så fortsätter jag att analysera och överdriva betydelsen av att vara kvinna och ha en kvinnokropp i och med det här inlägget, men det är ju så svårt att låta bli. Vi kan tydligen inte låta bli?

Vi analyserar ifall Hannah i Girls är en bättre förebild, en mer äkta förebild, för kvinnor än Jess i New Girl. Vi diskuterar ifall feminismen i Ally McBeal försämras av att hon har ätstörningar, ifall kvinnorna i SATC är bra eller dåliga förebilder när de visserligen ligger runt men samtidigt bara vill gifta sig och vi låter sångerskor som klär sig för naket antingen hyllas eller hånas beroende på status och smak och villken sorts nakenhet hon visar upp, i vilket sammanhang och tänk om vi bara skulle sluta med det? Antagligen skulle det tolkas som ett tyst godkännande av de stereotypa roller som visas upp och det är väl värre än något annat, men jag blir bara så vansinnigt trött.

På att alltid alltid förhålla mig. Inte bara vara.

/Betty

14 svar to “Don’t you wish your girlfriend had fat like this?”

  1. Clementine Says:

    Jag tycker att det är väldigt intressant. Nu skulle vi ju inte hålla på och jämföra, men jag känner mig som mest kvinnlig när (jag har sex) antingen är hemma i linne/tshirt och mysbrallor/tights helt osminkad eller när jag är fixad till tänderna. Min kvinnlighet är på så sätt ganska svartvit i sina extremer. Undrar varför jag känner så.

  2. Ulrika Says:

    Jag frågade min sambo när han ansåg att jag var som allra mest kvinnlig. Han svarade ”de dagarna jag får både middag och avsugning”. Skrattar fortfarande så att jag nästan dör.

  3. Johanna Says:

    Jag tyckte om att vara gravid just för att jag slapp vara kvinnlig då, vilket är ganska intressant för det är ju ett tillstånd som de flesta anser vara det mest kvinnliga som finns. Och visst, rent biologiskt kanske, men jag slipper också att vara med i jämförelsekarusellen, jag är tjock och ingen bryr sig eller pikar mig. Det känns lite som om man står utanför allt sånt, och får lov att existera utan en bedömande blick. Tjockheten behöver ju heller inte problematiseras (av förklarliga skäl), och det var nog första gången min kropp slapp den sortens analys. Sen förstår jag givetvis att det inte heller är helt sant, för visst finns det krav även vad gäller graviditeter. Man ska gå upp lagom fort och gå ner allt igen på några månader. Så det är ju inte riktigt den frizon som jag ändå drömmer om att det är.

  4. Clementine Says:

    Nämen!
    http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/october/kan-vi-inte-bara-lata-kroppen-vara.html

  5. kvinnopartaj Says:

    Jag skulle dock kunna tänka mig att sticka till LD en hundring då och då för att komma hit och se till att Sessan och Carina inte stelnar till.

    /Siv

  6. Lisa Says:

    Känslor behöver inte vara logiska. Jag känner mig som mest kvinnlig när jag känner mig som en rosig, naken dalkulla, kanske för att det är de enda gången som jag känner mig identifierad efter mitt kön. Annars känner jag mig bara som Lisa, inte som Lisa – Kvinnan. Jag har aldrig analyserat varför (vilket givetvis inte betyder att analys är fel) utan bara sett på de tillfällerna som dekadenta ögonblick då jag kan njuta av att vara kvinna. Jag tror säkert att mycket smala kvinnor har samma tankar om sina kurvor, men man kan tro att de projicerar sig mot älvor snarare än Rubensgudinna. Givetvis är det inget fel med det – mental teater, säger jag, och inget som jag känner är speciellt fel.

    Jag tror inte att jag kan förändra världens kvinnosyn. Jag kan inte tänka mig att jag personligen skulle kunna förändra sättet som kvinnokroppen fläks ut som ett madonna-hora-objekt, antingen värt att förakta eller den ultimata skönheten och utan något emellan. Därför vägrar jag att känna att jag måste göra något som skulle kunna förändra världen, vore det att sluta tala om kvinnokroppen eller sluta försöka må bra i min egen kropp, om jag själv ser att någon eller några mår bättre av det. Tillåta mig att odla min trädgård, så att säga.

    Så tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: