Chefen fru Ingeborg

Något som jag är sjukt jävla trött på just nu:  den rådande missuppfattningen att vi behöver fler kvinnor på chefspositioner eller liknande höga poster för att det skulle tillföra något som saknas. Mjuka värden, mer empati, en större förståelse för hur det är att kombinera föräldraskap och yrkesliv, en doft av hembakt och blommor och nytvättat hår … Nej men vafaan. Argument för en bättre könsfördelning var som helst ska INTE handla om vad kvinnor kan tillföra som män saknar, lika lite som större etnisk mångfald handlar om att då får vi fira fler högtider och Reza kan ju ta med sig lite persiskt bröd till fikat och så kan Shara berätta om hur det känns att föda barn medelst omskuren snippy. Inte förstärka rådande fördomar va, kom vi inte överens om detta för länge sen?

Därför får jag en riktigt besk smak i munnen vid läsning av detta.  ”Det finns en rad egenskaper vi lärt oss sedan vi var små att förknippa med kvinnor. Att de är mer lyhörda, empatiska och duktiga på att se och bekräfta.” Jaaa åkej. Därför vore det bättre med kvinnliga chefer på jobbet, för att de får de anställda att känna sig omhändertagna, sedda och trygga. Inte för att det är en mänsklig rättighet att vem som helst ska få jobba med vad som helst (så länge ingen annans hälsa äventyras på kuppen).

”De som tackar ja är duktiga (min kursiv.) på att ställa krav, på att få möjlighet att hämta på förskolan och på att ha duktiga (min kursiv.) medarbetare som de kan delegera till.” MEN VA?! De kvinnor som är dödsföraktande nog att våga hoppa på en chefstjänst ser till att ha det jähähäävligt tätt mellan stödfunktionerna för att alls klara en dag på jobbet. Eller nej, de jobbar visst hemifrån. Okej.

Då är frågan, är det Metros/Lovisa Sterners ståndpunkt att detta tillför något lite exotiskt och liksom mysigt på en arbetsplats? Att chefen luktar vanilj och måste gå lite tidigare för att kunna hämta på dagis varannan dag? And here I was, lallande runt i min rosa förvillelse att allas lika tillgång till makt, pengar, jobb, inflytande, sammanhang handlade om rättvisa, inte biologi. Tokigt. Men jag kanske läser Metro som fan läser Bibeln, vem vet.

Mutter morr, Maggan

Etiketter:

15 svar to “Chefen fru Ingeborg”

  1. kvinnopartaj Says:

    Ja, exakt. Kopplar detta med att en feministisk handling av en kvinna måste levereras från Vänster, med ödmjukhet och hela färgspektrat representerat i stassen. Kräkar.

  2. Clementine Says:

    Åh, det finns så måååååååånga av den typen i skolanas förlovade land, som aldrig kan peka med hela handen och beter sig som Marianne Ahrnepedofiler när de handskas med pojkar från socialgrupp 3,5. Lite Kill them with kindness och valmusik, sådär lagom mysigt plus lite härlig strukturell rasism (”Men jag är ju kvinna och vänster, så JAG gör iaf ingen skillnad på Mohammad och Johan, jag lyfter bara fram deras positiva kulturella skillnader!”) ovanpå det.

    • Maggan Says:

      Haha jaaa deras POSITIVA kulturella skillnader, dem måste man väl få tala om? Det är väl HÄRLIGT med olikheter?!

      Men vad jag baxnar över är hur jävla accepterat det plötsligt blev med ovan nämnda stödfunktioner för kvinnliga chefer. De som väljer att bli chefer har starka nätverk och möjlighet att få avlastning med t.ex. dagishämtning. OCH DET LYFTS FRAM SOM NÅT BRA!

  3. hannakjellberg Says:

    Genom att befästa dylika fördomar ger man ju bara dumskallar vatten på sin kvarn om att kvinnor är väsensskilda från män och inte ‘passar’ på tuffa chefspositioner, jamen jag ooooorkar inte…………1111

  4. Janetweiss Says:

    Åh Maggan!❤

  5. Hannah Says:

    Älskar dig Maggelito

  6. Virrpanna Says:

    Jävligt bra skrivet.

  7. lilla S | livet efter studenten Says:

    Har du någon egen blogg, utöver KP? Gillar dig för mycket!

    • Maggan Says:

      Sötnos.

      Nej det har jag inte. Jag hade en för drygt ett år sen, men blev ofrivilligt avslöjad på jobbet och kände mig jävligt obekväm ett tag. Tjatade mig då in i KP via Siv och resten är … tja. En rolig historia.

      Osannolikt att jag någonsin kommer att blogga någon annanstans, men om det händer så lovar jag att säga till.

    • Maggan Says:

      Och TACK såklart. ;-*

  8. Ia Says:

    Stora applåder!

  9. Tant Snusk Says:

    Tack! Är själv (mellan-)chef med ambitioner av att bli (högsta) chef någon gång. Och det skulle hjälpa mig oerhört om alla dessa särartsfeministiska vanföreställningar kunde dö. Att min mor (född 1949) fortfarande håller fast vid dem trots envist motstånd från min bror och mig har jag lärt mig acceptera. Men unga människa som intervjuas i den där artikeln… Jag har fan inget kvinnligt ledarskap. Jag är en chef. Jag har manliga chefskollegor som är mjukare än mig, och de som är hårdare. Och kvinnliga chefskollegor som är hårdare, och andra som är mjukare. Tänka sig! Att människor, privat och professionellt, har olika egenskaper som inte är kopplat till kön. Svindlande tanke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: