Får fan hjärnblödning av twitter och de svepande ”sanningar” som rt:as där likt ett munsår efter KP-helg.
Får du komplimanger för din hotness ibland? Känner du dig som en smussig feminist för att du någonstans gillar’t?
Jamen välkommen. Slå dig ner, ta för dig av bålskålen och lyssna noga.
Jag ÄLSKAR komplimanger. Den enda gången jag finner det opassande är när mannen som levererar smickret har ett rejält maktövertag. Vill inte veta att jag ses som kontorets lilla kuttersmycke när jag slår näven i bordet under löneförhandlingen. Och visst kan jag fnysa åt en ”schysst röv, bruden!” på krogen men det är samma kvalitet på föraktet som det jag känner när någon petar näsan i personalrummet. Skaffa lite social skills, sabla miffo.
Men det är sällan jag känner mig utsatt och att en komplimang landar illa. Jag älskar heta människor. Jag älskar att få pirra på något läckert. Och att någon skulle pirra på mig ser jag mest som härligt. Jag är så intelligent att jag har papper på det och det kostar mig sällan något att reduceras till runkobjekt. Precis som att jag fattar att de individer jag har i tanken när jag stoppar tassen innanför trosan har andra kvaliteter än den fingerfärdighet jag vill tänka på just då.
Jag förstår att man stör sig på oombedda recensioner av ens uppenbarelse. Helt och fullt. Men jag vill bara säga att jag gör det inte.
Och att man inte är ett ”offer för patriarkatet” bara för att man uppskattar att andra tycker man är liggbar.
So long, Siv
kvinnopartaj 
maj 29, 2012 kl. 18:18 |
det är ju skillnad på komplimang och komplimang. Jag gissar att du syftar på mina tweets. Den gällde ju främmande män som kommer fram och kommenterar ens pattar.
Att få höra att man är snygg är en annan sak. Även om jag gärna ser att folk slutar fokusera så mycket på varandras yttre.
En annan invändning jag har där är väl att vi värderar det yttre så mycket att det för många blir det bästa man kan få höra.
Men det har väl också med det personliga bagaget att göra. Jag är kanske överkänslig just för att jag konstant i en livstid alltid bara varit just ett objekt oavsett intelligens eller andra talanger. Och det tröttnar man till slut på, speciellt då det påverkar ens självbild nåt fruktansvärt.
maj 29, 2012 kl. 18:42 |
Njaeh, det var inte just dina. Och jag menar inte att det är ”fel” att ogilla sånt. Men när det blir självklart att man bör ta illa upp som feminist för att man får en komplimang så blir jag lite trött. (Som några kommenterade på UC:s blogg)
Det är så ofta tankegångarna blir så urvattnade och förenklade att man missar målet. Nu är objektifiering dåligt, punkt. En god feminist ”behöver” inte få ytlig bekräftelse.
Men hur ofta får man det egentligen? Jämfört med hur ofta man får bekräftelse för annat? Kan inte en viss sexighet vara en del av en betydligt mer komplex bild? Och är det inte mer intressant att rota runt i saker som kontext och maktrelationer än att slentrianhata all form av uppmärksamhet av yta så länge det inte är viiintaaaage
maj 29, 2012 kl. 19:29 |
Ah. Det är så svårt att INTE vara nyanserad här tycker jag. Å ena sidan förstår jag vad de menar i UC’s kommentarsfält eftersom att jag ofta står för den sortens perspektiv själv, å andra sidan blir jag så förbannat trött på det här skuldbeläggandet; ”dumma feminist som rakar benen/har läppstift/gillar komplimanger!” (precis som du säger)
Man kan problematisera fenomen utan att för den skull lägga över en massa skuld och ansvar på enskilda personer. Men i sådana här diskussioner blir det ju ofta svart/vitt; antningen/eller (och jag bidrar säkert till det då och då. hähä.) och det lämnar ganska lite rum för en mer komplex sanning. Eller som du säger; urvattnade och förenklade.
maj 29, 2012 kl. 19:34 |
(för övrigt blir jag ju jätteglad för komplimanger. Dock skulle jag gärna vilja att jag inte la så mycket värdering i det för det påverkar mig negativt i slutändan. Jag har tendens att bli fixerad och manisk vid mitt yttre. Men det är ju MIN sak, projicerar ej över på andra.)
maj 29, 2012 kl. 19:39 |
Asch, jag förstår faktikst inte heller problemet med komplimanger. Dessutom verkar utseende vara det alla hakar upp sig på, som att det är DET ABSOLUT VÄRSTA MAN KAN BEKRÄFTA NÅGON FÖR. I såna fall är problemtiskt att kommentera och hylla allt som någon GÖR, eftersom det alltid kan leda till att personen blir sina prestationer. Och således mår dåligt de dagen utseendet/förmågan falnar. Men samtidigt är det väl så vi umgås, genom att bekräfta varandra? Komplimanger är ett gött socialt verktyg som gör folk glada. Varesig det handlar om att någon tycker jag skriver bra eller har fräsig frisyr.
maj 29, 2012 kl. 19:40 |
Jo men nu utgår ju du i alla fall från att det ens finns ett skuldbelägga de att göra. Jag tycker inte det. Det handlar inte alltid om att förlägga skulden på ett strukturellt plan.
Att bli uppmärksammad i egenskap av sexobjekt är inte alltid fel och man behöver inte vara ett offer för att man gillar det. Varken tjejer eller killar.
Med det sagt vill jag ändå understryka att det är betydligt vanskligare för kvinnor att objektifieras än för män. Men det är inte sexigheten i sig som är farlig, ful och fel.
maj 29, 2012 kl. 19:49 |
Jag håller med dig
maj 29, 2012 kl. 19:55 |
Jag var skitsnygg förut och har alltid fått höra att jag är snygg, smal och cool. Nu är jag överviktig och rätt sliten. då är det jobbigt att ha fått massa komplimanger för att skillnaden blir så tydlig.
Men snart så…snart så.
maj 29, 2012 kl. 20:02 |
Sessan; I Hear ya. Ibland tänker jag att det var en slags välsignelse, för det tvingade mig att omvärdera en massa saker. Min självbild etc. Jävligt ofta så saknar jag det och då blir jag arg för att jag fått lära mig att värdera det så mycket. Men har man varit väldigt snygg en stor del av sitt vuxna liv så blir det jävligt mycket tydligare när det försvinner. (Jag fick nästan en jävla kris. Låter skittöntigt jag vet)
(du är för övrigt fortfarande skitsnygg)
maj 30, 2012 kl. 05:24 |
Ladydahmer,
Vänta nu, vänta nu. Vadå? Va fan! Har man läst lite av din blogg, framgår ganska tydligt, eller för att inte säga, förbannat tydligt vad du tycker om komplimanger. I din svarta och vita värld är de ondskan. Och dina små hjälpare i kommentarsfältet har faktiskt också enats om detta. De har minsann aldrig gett en komplimang till någon!
Vet de om att du är här och inte bara godkänner komplimangers existens, utan faktiskt också delar ut dom!? (##€%&!!#!) Inte helt okej mot varken dom eller oss som läser här kan jag tycka.
Kan du inte hålla dig till din svart-vita Nils Poppe värld där borta hos dej? Istället för att springa omkring här och vara lika lismande som Toadi i Bumbibjörnarna. Och framstå som lika Schitzo som en reporter från en kvällstidning?
Jag menar vad kommer härnäst? Som jag förstår det så är komplimanger lite okej? I rätt sammanhang? Om det passar en världsbild och situation lite? Typ som att inte dela på föräldrapenningen. Tänk om du helt plötsligt slutar lära din dotter att sparka sönder pungkulorna på jämnåriga pojkar? Vart ska det då sluta?! Akta så du inte överger alla dina feministiska ideal på samma gång!
Snälla lägg förstör inte denna fantastiska blogg. Skriv ett brev till någon seriemördare istället. Var lite morbid för fan.
maj 30, 2012 kl. 09:14 |
*fnizz*
maj 30, 2012 kl. 06:12 |
Eller så läser du utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv. Att jag kritiserar olika fenomen betyder inte att jag saknar nyansering eller förmågan att se saken från olika perspektiv.
maj 30, 2012 kl. 17:03 |
Lady Dahmer;
Ja absolut, så är det. Eller va? Vad menar du förresten?
Din blogg är nyanserad och absolut inte motsägelsefull på något sätt alls. Du är vis, du vet saker och de som alltid håller med dig trots att din blogg är helt jävla motsägelsefull är också nyanserade som fan. Ni är så nyanserade att Pride-regnbågen blir slak, torr och svartvit i jämförelse.
Bläddra lite i din blogg. Bläddra lite bland kommentarerna. Begrunda dina svar till folk som kommenterat. (Speciellt de få, de stolta, de modiga, som inte tycker som du.) Återkom gärna med en reflektion. Att du påstår att du är nyanserad befäster bara mina argument. Så fort du börjar argumentera med människor som lever i den riktiga världen*, blir det hela lite ”fars-artat”. Se tidigare nämnd Nils Poppe för referens.
Svart. Vitt. Fisköga. Med skygglappar. Spelat synth mycket?
*Världen ett ställe där människor förstår korrelationen mellan att handla mat för 10,000/månad och ett högt BMI, eller i folkmun ”fläskvärde”.
maj 30, 2012 kl. 06:36 |
Komplimanger är väl alltid roliga att få, förutsatt att de ÄR komplimanger? ”Schyssta rattar brewden! Bröl!” är väl inte en komplimang så mycket som ett konstigt läte, så det kan vi väl bortse ifrån… Det är ju faktiskt så att innan man känner en människa är det svårt att ge komplimanger för något annat än just utseendet, och om någon tolkar det som att jag inte bryr mig om något annat hos den personen är det deras problem.
maj 30, 2012 kl. 07:30 |
Varför länkar du inte hit LD? Du diskuterar ofta här, det gäller ofta frågor som intresserar dig och berör ämnen du bloggar om. Om än med en annan vinkling.
maj 30, 2012 kl. 10:04 |
Jag har er länk i min länklista. I övrigt länkar när det känns relevant.
maj 30, 2012 kl. 08:10 |
Ah, jag var juen av dem som skrev nåt liknande hos UC.
Jag har verkligen inget emot komplimanger eller att man ”gör sig fin”. Utseende har man väl oavsett liksom, då kan man ju lika gärna få känna sig het. Och bedömer utseenden gör nog dom flesta.
Men, handen på hjärtat, eller i trosan om ni hellre vill, inte är det väl så värstans fräscht att få dessa bedömningar ropade efter sig på stan? Nånstans måste ju gränsen gå för integriteten, och vad är nästa steg, en hand på röven?
maj 30, 2012 kl. 08:43 |
Nej det är inte så fräscht att skrika efter någon på stan. Och förmodligen ingen slug idé om man vill lära känna någon närmre.
Men jag tycker inte att man per automatik bör känna sig dålig för att man gillar att andra tycker att man är het. Tycker inte att det finns en strukturell sanning på hur man bör agera.
Om någon visslar när jag går förbi så kan jag tycka att det är rätt roligt. Och för mig är det en jättestor skillnad i att bli tafsad på. Det är ett hot. Precis som att det kan vara ett hot om fem killar skulle vråla efter en att de vill sätta på en. Men det krävs just ett hot eller en snedfördelad makt för att det ska bli otrevligt för mig.
Och förmodligen även för män även om de situationerna är betydligt färre. Men skulle en kvinnlig läkare som behandlar en mans barn lägga in en stöt på honom så skulle han förmodligen bli betydligt mer obekväm än om en tjej lutade sig ut genom fönstret och busvisslade på honom. Det ena är creepy, det andra roligt.
maj 30, 2012 kl. 09:25 |
Nä, jag tycker heller inte att man ska känna sig dålig ifall man blir glad för positiva kommentarer om ens utseende. Definitivt inte!
Man är väl ett barn av sitt sammanhang och utseende är ju en stor grej så det är klart att man kan gilla såna kommentarer.
Kanske kan man läsa min kommentar så, men det var absolut inte så jag menade, slarvigt skrivet av mig i så fall.
Men om man har en sån inriktning på sin blogg kan man ju gärna problematisera kring fenomenet att bli objektifierad i det offentliga rummet, för det är ju faktiskt det vi pratar om.
Sen tror jag att det är svårt för den som visslar efter någon på stan att veta om mottagaren tycker att dfet är hotfullt eller kul, det är väl individuellt hur man tar det. Troligen beroende på dagsform också!
maj 30, 2012 kl. 13:08 |
Jag skulle gärna få lite komplimanger för mitt utseende. Men jag får alltid höra att jag är så intelligent. Förmodligen betyder det att jag är ful…
maj 30, 2012 kl. 16:07 |
Svårt att svara på. Kanske. Men det finns ju garanterat den som tycker att du är världens vackraste. det är det som är så coolt med oss människor.
juni 1, 2012 kl. 10:52
Det är lugnt. Jag vet att jag inte är ful, men jag är jävligt smart.
Och kaxig.
Och ironisk.
maj 30, 2012 kl. 15:25 |
En grej bara: det går att tycka att det är sweet att någon tycker att man har snygga bröst SAMTIDIGT som man blir irriterad för att det uttalas av random okänd man på opassande ställe (lokaltrafiken eller vad det var). Det är olika känslor och man kan fan ha dem parallellt, speciellt om man är en smart feminist.
maj 30, 2012 kl. 16:08 |
Absolut, helt jävla olika saker.
maj 30, 2012 kl. 16:56 |
jag gillar när mina kollegor kommer i brallorna när jag är galaklädd/sminkad på jobbet, men inte när min chef dregglar i min urringning när jag frågar om jobbrelaterade saker. Oavsett om jag är galascnhnygg eller bara har trasiga jeans och skjorta.
maj 30, 2012 kl. 17:15 |
och eftersom jag är språkligt handikappad så ska jag förtydliga att min chef också får komma i brallorna när jag kommer struttande – men gärna behandla mig professionellt när jag kommer i ett ärende i tjänsten.
juni 1, 2012 kl. 06:52 |
[…] så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” […]