Rapport från trottoarerna

Gud så de retar mig, de där talibanfeministerna som letat sig ut på uteserveringarna med fotsida draperingar från 10-gruppen och luggar så korta att de slutar innan de börjat. Smuttandes mjölkdrinkar från långtidsammade och bärsjalade nepalska getter. Inte ett leende, inte en kontur av kroppen kan anas under sjoken av gardiner ”från mammas moster Hilda-Ildurs föräldrahem”.

Och så tittar de på mig med hälften förakt, hälften tyck synd när jag snubblar fram över kullerstenarna. Min stil är mer ”friskt vågat hälften vunnet”. Korta kjolar, höga klackar och mycket skvalpig hud. Tingel to the tangel.

Jag tycker inte att kvinnokroppen är syndig eller sorglig. Jag har inget emot att bli objektifierad. Herreminje! När jag trålar ragg så är det ju knappast deras förmåga att göra nyanserade politiska analyser som får igång mig. Jag reducerar den lille mannen till ett knullobjekt just då. Precis som jag reducerar den komplexa människan bakom ratten till ”taxichafför” och den trötte småbarnspappan med existensiell livsångest till ”läkare” när jag är i den situationen. Det betyder ju inte att jag inte har förmågan att inse att han är så mycket mer än det som är intressant för mig just då.

Det finns väl de som kanske, eventuellt, möjligen ser mig som begåvningshandikappad när jag slänger juvren på bardisken för att få service snabbt. Men det är ju desamma som tror att talibanfeministerna är religiösa rumänska tiggarlesbianer. Och de stolpskotten kan man gött slippa huh?

So long, Siv