Hur många kalorier bränner hat?

Att banta är att hata sig själv. Jag fattar inte varför man pratar så lite om det? Som att det ”bara är att äta mindre, röra sig mer” och så är det okej. Älska din nästa, älska dig själv, men se till att förändra dig. Jo tjena.

För att gå ner i vikt måste du hata dig själv. Bäst resultat får du ifall du verkligen äcklas av dig själv. Du ska helst nypa i varje liten valk, inbillad eller ej, bilring och hängande hud. Slå på låren så de dallrar. Skaka på armarna, granska dubbelhakan och pressa fram celluliter var helst du kan. Då kan du gå ner i vikt.

För jag pratar inte om lite trivselvikt som ramlade på en några dagar efter trettioårsfesten. Jag pratar inte om de där envisa sista tre kilona som sitter fast på rumpan efter tredje ungen. Jag pratar inte om att försöka träna bort sommarens extrakilon som kom som ett brev på posten efter sju veckor av frosseri.

Jag pratar om tjockhet. Om att gå från tjock till normal. Från fet till icke-fet. Från äcklig och ful till mindre äcklig och ful. Då måste du hata dig själv. Ju mer, desto bättre.

Nu kör jag en ”de flesta tjockisar har” här, och vet direkt att alla inte håller med. Sessan kommer säga emot precis varenda liten sak till exempel. Men det är väl klart att det finns undantag från regeln, det skiter jag i. Jag är övertygad om att jag har rätt i det här, så jag kör:

De flesta tjockisar har bättre koll än vilken smal som helst på näringslära, kaloriinnehåll, motionsnytta och så klart viktnedgång. Kan ni energiinnehållet på olika frukter sådär i huvudet? Det kan jag. Vet ni vad som bränner mest kalorier av att jogga och hoppa studsmatta? Jag har full koll. Jag kan göra en uppskattning i huvudet av middagen jag ska äta och vet exakt hur långt jag måste jogga efteråt för att inte gå upp de få hekton jag tappat. För att gå ner i vikt som tjockis måste man utveckla ett ätstört beteende.

De flesta tjockisar har tappat vikt förut. Flera gånger om. De har lyckats gå ner 5, 10, 20, 30 kilo. De vet att det går, om man hatar sig själv och är besatt som en anorektiker av vad man äter. Det går. Men kroppen är ju en jävla fitta och har du en gång bantat och tappat vikt och gått upp och gått ner så är du, för att uttrycka det enkelt, fucked for life. Det som fungerar för människor som inte kämpat större delen av livet med vikten, det fungerar inte för tjockisar. Kroppen kommer ihåg och vill inte släppa ifrån sig en enda fettcell. Det är inte en bortförklaring eller ursäkt, det är rena fakta. ”Ät mindre och motionera mer” är så himla enkelt råd. Synd bara att det inte fungerar. (Läs mer här)

Som sagt, det går. Det är inte fysiskt omöjligt, det är bara jävligt jävligt svårt. För säg att du har 30 kilo att gå ner. Många har mer än så, andra har mindre, men låt oss säga 30 kilo. Låt oss sedan säga att du går ner ett halvt kilo i veckan, vilket inte är varken mycket eller lite utan rätt realistiskt sett över ett längre perspektiv. Det är alltså 60 veckor. Lägg sedan till en platå som kan vara i flera månader, men vi kan vara snälla och säga… två. Vi är uppe i 68 veckor. Det är 17 månader, det vill säga nästan 1.5 år. Och då förutsätter vi att man under denna tid håller sig till sin diet, inte unnar sig en bit tårta på sin födelsedag, inte går på fest och dricker sprit, alltid tackar nej till kakan till kaffet på rasten, inte unnar sig en bakispizza och konstant hatar sig själv, föraktar sin kropp och räknar kalorier (vanligtvis runt 1300 om dagen) och väger maten. (Men motion då? Motion är bra, men all forskning visar rätt entydigt på att det är maten som är lösningen till viktnedgång, framförallt för kvinnor.)

Låter det sunt? Nej.

De flesta tjockisar har någon gång provat på pulverkurer, lchf (håll käften om lchf nu) eller GI. De flesta tjockisar har någon gång provat att kräkas upp maten, för är man bulimiker eller anorektiker är det ju åtminstone SYND om en. Då är man ju inte äcklig, vidrig, lat eller pinsam. Då är man ju sjuk. Jag har för dålig kräkreflex, så jag lyckades aldrig. Jag har haft funderingar på att träna upp den så att jag skulle kunna kräkas upp maten. Det kändes helt ärligt lättare än att väga, räkna, mäta, hata.

Alla dessa positiva uppmaningar gäller inte oss tjockisar. Älska dig själv! Var nöjd med dina kurvor! Jo, jag kan väl vara nöjd. Men i samma sekund som jag nöjer mig och tycker att en svällande rumpa eller bilringar inte är så farligt, då tappar jag motivationen. Varför ska mitt liv vara ett helvete om jag ändå duger? Det håller ju inte ihop rent logiskt. Så tappar man motivationen och känner sig rätt nöjd med sig själv ett tag. Man kanske slutar gå igenom vad man ätit varje kväll när man ska sova. Man kanske inte vaknar varje morgon och ställer sig på vågen det första man gör. Och så går några veckor eller månader tills nästa gång man råkar se sig själv på kort och så rasar allt igen. Eller så hör man en kommentar från någon som tycker att fetton är ju så lata. Eller en välmenande kommentar från en ”oroad” (läs: äcklad) släkting.

Och då börjar det om.