… nothing pure or untouched …

Alltså sån här skit. Jag blir så förbannad att jag vill slå någon.

Nu måste vi prata om en sak, för jag har varit så arg på detta så länge. Jag ska försöka hålla mig sansad, men bear with me om jag tappar tålamodet.

Det finns en manual för hur du som våldtäktsoffer ska förhålla dig till din våldtäkt. Det finns en vedertagen bild som prånglas ut via populärkultur, skräpmedia och andra kanaler som påverkar oss. Gråtduscha, skrubba dig ren (förgäves), förvandlas till en hålögd vålnad som aldrig mer kan njuta av sex eller lita på en annan människa, som skäms och lider och plågas livet ut och aldrig någonsin berättar något heller (obs viktigt) för det är så fasansfullt och skamligt det som har hänt en. Du är damaged goods. Våga inte tro något annat.

Det är alltså inte sant. Det är en fet jävla myt.

Den här stereotypen, som framför allt främjas av folk som aldrig har blivit våldtagna själva, eller har en jävla aning om hur det kan upplevas (som författaren till texten ovan), gör så satans mycket skada. Bland kvinnor i åldrarna 16-79 vågar 24% inte röra sig fritt på gator och torg, samtidigt som det är 1,2% som faktiskt har blivit utsatta för sexualbrott överhuvudtaget (andelen som utsatts för en överfallsvåldtäkt är alltså jättejätteliten). Motsatta siffror för män är 6% som är rädda för att gå ut, och 0,3% som utsatts för sexualbrott.

JA, det finns en solklar diskrepans när det gäller vilka som våldtas. Märta Tikkanen hade en poäng. Men kom igen – 24% av Sveriges kvinnor vågar inte gå ut när det är mörkt! Och varför? För att sensationslystna författare, filmskapare och journalister har fått oss att tro att det är det absolut värsta som kan hända dig.

Det är det inte. Jag talar av egen erfarenhet, och utifrån andras. Ja, jag har själv blivit våldtagen och likaså två andra kvinnor jag känner. Den ena tvingades till samlag av sin partner under hela tiden de var tillsammans, den andra vräktes omkull i en buske av en främling, på väg hem från en fest. Själv befann jag mig i en lägenhet i Barcelona 1999, tillsammans med en man som inte lät mig gå om jag inte hade sex med honom. Jag blev förbannad, insåg att jag inte hade så mycket att välja på, lät mig bli påsatt (under protest), svor död och förbannelse och impotens och testikelcancer över hela honom och stormade därifrån efteråt. Mina väninnor polisanmälde, och vann båda två.

Det är tre varianter på det som i svensk lagstiftning kallas våldtäkt. Jag tänker inte gradera våra upplevelser (eller någon annans). Men jag tänker inte heller gå med på att bli degraderad till den här svårt traumatiserade stackars spillran till människa som aldrig mer kan vara naken med en man. Ingen av oss tre fick sin sexualitet uppfuckad. Vi har en hel drös med barn allihop, är gifta och lever lyckliga med våra män.

Jag har aldrig känt mig speciellt intresserad av att prata om min våldtäkt med någon, framför allt för att jag gärna vill slippa folks reaktioner. Det är väldigt få som kan höra meningen ”jag blev våldtagen” utan att bli illa till mods. Det är INTE för att jag skäms eller vill glömma alltihop. Jag har inga problem med att prata om min vestibulit heller, eller mina fem missfall, men ärligt talat finns det oftast trevligare saker att diskutera.

Innan jag satte mig ner för att skriva det här inlägget smsade jag till Sessan, som är den som upplevt en överfallsvåldtäkt. Jag skrev en snabb sammanfattning av min idé till inlägget, och avslutade med att kolla om hon kände att det var ok om jag använde henne som exempel, givetvis utan att nämna namn. Fick till svar: ”Jag kräver namn. Har länge tänkt blogga om just min våldtäkt men inte hunnit. Säg till om du undrar något.” 

Jag älskar Sessan.

Åh, jag har så mycket mer att säga om det här, men inlägget är redan på tok för långt och dessutom rätt illa skrivet, så jag sparar det till kommentarsfälten tror jag. Säger som Sessan: säg till om du undrar något.

/Maggan

Det jag beskriver här gäller självfallet inte för alla våldtäktsoffer, och jag är inte ute efter att ersätta en norm med en annan, eller att förminska någon annans upplevelser. Vi är alla olika och handskas med våra egna erfarenheter på olika sätt. Min avsikt är inte att skuldbelägga någon som känner sig precis så kränkt, nedsolkad och fördärvad som schablonbilden gör gällande. Våldtäkt är ett jävligt ondsint brott, oavsett vem som utsätts eller på vilket sätt, full stop.