Fittmongo pt 2

Tjena alla fittmongon. Ni som väntat andlöst på uppföljningen av min OÄNDLIGT fascinerande videoblogg kan släppa taget nu. Let go. Jag ska berätta vidare. Men i text ist f rörlig bild, eftersom bla bla framför allt att jag fan inte har tid att sätta mig framför en kamera och lätta mitt hjärta – och sen vara tvungen att redigera eländet efteråt. Jag tror vi sparar denna kommunikationsform till the short and snappy messages, som t.ex. min lena bikinilinje. JA JAG PRATAR MED DIG KÄRRAN, kan du få ändan ur och posta filmen nån gång?

I alla fall. Det huvudsakliga budskapet i mitt förra inlägg var att vissa av oss kan gå runt i åratal med en dysfunktionell fitta utan att fatta vad vi ska göra med den. Vissa av oss söker faktiskt hjälp, och möts då inte sällan av något av följande: 1) En kletigt medkännande lundensisk sexolog som pratar om hur fantastiskt det kan vara med intim samvaro utan penetrationssamlag. Man kan t.ex. smeka varandra till utlösning. 2) En steril sommarvikarie med beröringsskräck som räcker över en tub glidmedel av typ samma sort som han äckelskötaren använde i Kill Bill och ger en thumbs up, dörren är där. 3) En traumatiserad kvinnojourstant som diskret trycker på larmknappen under bordet och försöker få en att erkänna att man blivit utsatt för sexuella övergrepp. *viskar* ”Har du någonstans att ta vägen?”

Mina reaktioner: 1) Skriker ”MEN JAG VILL HA STOCK!!” 2) Vaskar landstingsglidslemmet, köper nytt från Eros. 3) Tar pinsamt lång tid på mig att fatta frågan, fortsätter förklara ”Nej men alltså jag har inte blivit våldtagen, den ser ut sådär ändå. Jaa, jag ska hem till min kille nu, hur så?”

Ingen direkt hjälp alltså. Så vad göra? Tja, hitta sina egna strategier, i varierande slughetsgrad. Man kan köra på som vanligt och försöka ignorera den skärande smärtan. Man kan avsluta varje försök till ligga med en timslång, tårfylld felsökning ihop med partnern: ”Men alltså jag känner att när du gör sådär, då funkar inte det för mig. Nästa gång kanske du kan använda bara tungan istället?” Eller gå i kloster. Jag valde väl i första hand alternativ A, kombinerat med en stor dos kreativitet. Smeka varandra till utlösning? You know it!

Ett ord till alla som nån gång har delat säng med en sockerkristyrsfitta: Det är inte du. Det är inte hon. Det bara är så. Ja alltså om fittan är av samma kaliber som min då. Det har aldrig varit någon annan, det har aldrig varit ens jag. Det har inte handlat om förträngda sexuella trauman. Det har inte handlat om att ställa upp på sex mot min vilja. Det är fittan som har motarbetat mig, och valt att inte ställa upp på sex när jag har velat.

Mitt senaste besök på Urogyn-mottagningen blev ingen succéupplevelse, såtillvida att läkaren drog ut en liten låda och plockade fram ett magisk elixir, bryggt på enhörningstårar och ricinolja. Men det var ändå jävligt förlösande, eftersom jag äntligen fick bekräftelse på det jag precis har skrivit. ”Du har helt enkelt en sällsynt ömtålig fitta” sa läkaren. ”Sköra slemhinnor och en känslig bakteriemiljö. Tuff skit, lär dig leva med det.”

Någon annan hade kanske gått i taket och krävt att få tala med en överordnad. Jag började nästan gråta av lättnad. ÄNTLIGEN slut på alla år av felsökning, oron över odiagnosticerad ebola i fittan (jamen vad skulle det annars kunna vara?!?!?!), sökandet efter de perfekta omständigheterna då ett samlag kan få vara den där ohämmade skövlingen som Carina beskriver (ja, jag vill helst också skövlas, manglas, bli dunkad gul och blå mot köksbänken. Svårgenomförbart, dock. Ska jag få vara med om det får jag applicera Xylocain först, vilket är fullt möjligt, men kan förta lite av den där spontaniteten som är skövlingens huvudingrediens, om du frågar mig). De finns inte. Allt som finns är en kroppsdel som inte fungerar helt gnisselfritt, men som ändå – tack och lov – är en del av mig.

Klargörande: Ni behöver verkligen inte tycka synd om mig. OK lite då. Så, nu räcker det. Faktiskt, det kunde ha varit värre. Jag överlever, och mer därtill. Kan fortfarande njuta av sex, kan fortfarande få kåtslaget, är fortfarande gift med min man och idkar fortfarande umgänge med någon sorts regelbundenhet.

Har jag normaliserat nu? Avdramatiserat? Spelat lite gråtfiol och fört in ett vuxet tonfall i den högstadierökruta som är KP? Well, håll till godo, man vet aldrig när det händer igen.